How we meet

Jag har fått frågan både här på bloggen och på mail om hur jag och Hasan träffades och hur jag vågade ta steget att lämna Sverige och flytta hit. Så jag svarar nu i ett inlägg på det.

Ni vet…pojke möter flicka, känslor uppstår, man blir tillsammans, flyttar ihop, förlovar sig, gifter sig kanske, får barn…Precis så gick det till när vi träffades. Eller nä, inte riktigt. Jag tar det från början…

2001 åkte jag till Alanya på en 2v semester för första gången med en kompis som varit här 7-8 gånger redan. Idiot tyckte jag, man åker inte till samma ställe så många gånger även om man tycker det är bra.

Kommer hit ch blir förälskad i staden. En av våra första dagar på stranden kommer en snubbe fram (Hasan) och börjar prata med oss. Han ville sälja på oss båtturer och allt vad det va. Nä nä tyckte vi, vi ska inte åka på några utflykter med dig. Tro inte vi är sååå lättlurade.

Vi pratade iaf med honom och jag tyckte han va riktigt rolig och mycket trevlig. Framför allt att han inte pushade på mer ang utflykterna när han fått ett nej och inte va sådär jobbigt flörtig som så många andra. Så vi småpratade under dessa 2 veckor men inget mer.

Efter den första turen till Alanya blev det fler, närmare bestämt 3 varje år så då stötte vi på honom och pratade. I aug 2003 bestämde jag mig för att åka ner själv i 4 veckor, en kompis kom ner 1 vecka under den tiden. Då jag lärt känna folk lite här och där fanns alltid nåt att göra.

Då jag tillbringade mycket tid på stranden blev Hasan den jag började spendera myckett tid med. Vi pratade flitigt under dagarna och på kvällarna gick vi och fikade. trivdes otroligt bra i varandras sällskap och hade så kul. han skickade iväg mig på den ena utflykten efter den andra och inget behövde jag betala. Där såg jag en framtid Nä, vi fortsatte umgås sen hände nåt. varje gång jag såg honom fick jag fjärilar i magen och började se fram emot våra möten på sranden, en fika…

Jag vågade naturligtvis inte visa honom något så jag låtsades som ingeting. En kväll skulle jag med på beachparty och vad jag våndades innan jag skulle gå. Det tog mig säkert halva dan att estämma vad jag skulle ha på mig, sminkningen 8som ändå smällte bort i värmen) lade omsorgsfullt på…

Väl på beachpartyt satt vi och pratade och hade trevligt. Rätt vad det är tar han min hand och vi går ner till vattnebrynet och där kysser han mig. Det där har vi diskuterat för han säger att jag kysste honom men så vad det inte. Idag mer än 6 år senare är vi fortfarande inte ense om vem som kysste vem först.

Efter den kvällen insåg vi ju båda att vi kände samma för varandra men så enkelt va det ändå inte. Han bodde här och hade sitt liv här. Jag i Sverige.

Han hade dessutom inte gjort armén (militära) vilket han bestämt han skulle göra nu. Detta skulle betyda 15 mån ifrån varandra. kanske bara ses under nån permision han får. Vi pratade om detta och båda kom fram till att vi ville fortsätta träffas men att tiden får utvisa hur det blir.

När jag sen åkte hem för den gången va jag kär som en klockarekatt. Åkte ner 2 veckor igen i oktober sen åkte han in i armén i början på dec.

Han va på 1 mån grundutbildning i Ankara sen hade han 1v ledigt innan han blev utplacerad så då möttes vi i Istanbul.

När jag kom hem upptäckte jag efter ett tag att min mens inte kommit. Köpte ett gravtest och kissade illblått på stickan.

Hela min värld vändes upp och ner och jag viste varken ut och in.Tror alla känslor snurrade runt i mig. Överlycklig, förvirrad, rädd…

Hasan som blivit placerad på gränsen till Irak ringde samma kväll och jag släpte bomben. Visste inte alls hur han skulle reagera men han skrek rakt ut av gläjde. talade om att det va allt han önskat sig sen började han gråta. Jag blev om möjligt ännu mer förvirrad. Klart jag blev glad att han tog det så bra men ändå hade jag väntat mig lite mer förnuft eller hur jag nu ska förklara.

Ett par veckor gick oah Hasan blev förflyttad till Irak vid gränsen till Turkiet. Detta innebar att vi inte kunde ha någon annan kontakt än via vanliga handskrivna brev. ingen telefonkontakt. Han kunde inte ringa mer än till Turkiet och nån ledighet för att gå på nåt internetcafé fanns inte. han va mitt i bergen i ingenstans.

Så vi skrev brev sen pratade han med sin bror som kontaktade mig…

I juni hade han permision 2 veckor så då åkte vi till Antalya där han fick se min lilla mage och känna Alex sparka.

Alex skulle födas med planerat kejsarsnitt så så fort jag fått snittdatum kontaktade jag hans bror som fick säga till Hasan att den 22e september (dan innan hans egen födelsedag) på morgonen kommer hans son födas (vi visste att det va en pojk).

När Alex va född skickade jag tonvis med bilder till honom på världens vackraste barn En armékompis till Hasan har berättat att när han såg bilderna på Alex grät han av lycka.

Hasan hade en vecka till att ta ut på permisionen men jag ville nte flyga med Alex så tidigt så vi valde att skippa den veckan så fick han komma ut ur amrén en vecka tidigare ist.

Så i början på mars, 15 månader senare va han klar med armén. Strax därefter flyttade jag och Alex ner.

Det va inte lätt i början. från att ha varit två som knappt lärt känna varandra va vi nu plötsligt tre. En familj, mamma, pappa, barn. Prioritet ett va att skapa en bra relation mellan Hasan och Alex. Mellan oss fick det vänta och jag sa att vi får helt enkelt börja dejta igen. Det va bara att va realistist och inte tro att vi helt plötsligt skulle bli lyckliga familjen efter hela denna resan så vi tog det piano och det gick åt rätt håll.

I juni 2005 förlovade vi oss sen har det rullat på och här är vi idag.

Gudarna ska veta att det har inte alltid varit lätt. Vi har fått jobba hårt och har våra ups and downs som alla andra men trots vår lite aviga start med att inte göra nåt i ”rätt” ordning står vi nu på en trygg grund.

Att flytta hit ve egentligen inte ett så svårt beslut. hasan talade tidigt om att han vill inte bo i Sverige och då jag varit här så många gånger innan kände jag att jag kunde stan och att det skulle va lättare för mig att bosätta mig här än kanske för honom i Sverige. Sen tänkte jag som så att vad som än händer finns Sverige alltid kvar och det är många gånger, en gång i veckan kanske som jag ska flytta till Sverige

Det jag även oroade mig för i början när vi precis flyttat hit va att jag inte hade nåt eget socialt umgänge, inga egna vänner och jag va livrädd för att bli beroende av honom och hänga efter som en magnet.

Jag visste att jag kan inte sitta och vänta på att någon annan svensk tjej ska komma helt plötsligt och knacka på min dörr och fråga om vi ska leka. Så i aug 2005 startade jag en msn grupp för svenska tjejer boende här. Jag visste att jag omöjligt kan va den enda svenskan som bor här permanent, det gäller bara att hitta dom. Så efter jag startat den gruppen la jag ut reklam för den på alla möjliga forum och nätverk för utlandssvenskar och vips så trillade den ena efter den andra in. Kan säga att alla tjejerna jag umgås med här har jag alla träffat via internet.

Nu efter såpass många år här vet jag många fler svenskar som bor här men nu har jag mitt nätverk av vänner jag trivs med och bryr mig om.

Sådär ja, va nog det längsta inlägg någonsin från mig…

This entry was posted in Familjeliv. Bookmark the permalink.

3 Responses to How we meet

  1. Emma says:

    Jag blir ju nastan rörd, gratmild som jag ar. As I said, well done!

  2. Rosa says:

    Hittade detta inlägget nu, precis efter att jag mailat dig! Jätteroligt att läsa hur ni träffades och fantastiskt att det fungerat trots militärtjänst, att du blev gravid så fort mm. 🙂
    Jag önskar verkligen all lycka till er i framtiden.

    • Sand mellan tårna says:

      Tack 🙂
      Så jag hade skrivit ett inlägg. Kom ju inte ihåg och såg inte din kommentar förrän nu så du har ett svar i mailen också 😉

Kommentera