Sjukhuset med Alex

Nu har det hänt som är varje förälders mardröm. Den när ens barn slår sig så det blir raka vägen till sjukhuset.

Jag och Alex satt på balkongen och kollade roliga filmklipp på internet. Ett klipp skrattade vi åt så tårarna rann och vi såg det om och om igen. Hans kompis va på sin balkong och Alex skulle gå fram till räcket och berätta om klippet.

Han stiger ner från sin stol och snubblar på internetsladden. Flyger fram och slår i näsan i en stor terrakottakruka. Jag sliter upp honom och blodet som sprutar kommer som en stråle mot mig. Alex skriker vilket iofs är ett gott tecken. Jag rusar in med honom och stannar i hallen för att rycka telefonen. Lägger honom på golvet, hämtar en blöt handduk och lägger runt ansikte/näsa medans jag ringer Hasan. Ser att det är ett ganska stort jack vid ena näsvingen.

Är så jävla skärrad själv så jag skakar i hela kroppen men jag försöker prata lugnt med Alex men rösten darrar så jag får knappt fram ett ord vilket han märket och säger…

– Mamma, va inte ledsen, jag kommel inte dö

Älskade unge, så tapper trots att du har så ont. Då kom mina tårar. Hasan svarar och jag säger bara till honom att Alex trillat och att han måste komma hem.

2 sekunder senare knackar det på dörren. Då är det vår kontorskille (kontoret finns i våningen längst ner) som Hasan ringt och bett honom sticka upp och kolla vad som hänt. Han kommer in och även om han inte gjorde mer än pratade lugn med Alex va det så skönt att han kom.

Han erbjöd sig t om att svabba golvet och få bort allt blod medans vi va på sjukhuset. Jag tackade så mycket med sa att det behöver han inte.

Hasan och Bülent kommer inrusande 5 min senare. Vi krånglar bara på Alex ett par byxor då han va helt naken sen bar Hasan honom ner till bilen. Själv va jag genomblodig, axlarna va illröda men vem bryr sig? Inte jag, slänger på mig skort och springer efter.

Väl på sjukhuset får vi omedelbar hjälp, dom tvättar honom runt näsan och är så söta. Lugna och fina med honom. Sen får vi vänta på en annan läkare. Behövde inte vänta länge. Allt som allt från det vi körde hemifrån tills vi va hemma igen tog det 1 timme. Läkaren kollade noga och konstaterade att det behövs inte sys. Han sa att han kan göra det om vi vill men det behövs inte. Vi valde att inte göra det utan dom tepade bara. Vi ska tillbaka på måndag och kolla upp det igen.

Alex va så duktig på sjukhuset. Han va ju jätte rädd och chockad över det som hänt med skrek inte alls, snyftade bara lite.

När läkaren det sista talade om att vi kan ge vanliga painkillers (alvedon) om han har ont, vad jag ska göra om tejpen trillar av, vilken antibiotika vi ska ge mm mm så hör ju Alex detta. han frågar då när han kan få gå till stranden igen och leka med barnen ute. Vi alla började ju skratta och läkaren klappade Alex på huvet och sa att dig är det inget större fel på men stranden och lek får vänta några dar.

När vi kom hem somnade han ganska snabbt på soffan av ren utmattning. Då va det jag som bröt ihop och tårarna bara sprutade så Hasan som varit lika skärrad som mig men ändå hållt lugnet han med fick nu ta hand om mig en stund. Det räckte med lite kramar och lugnande ord så kändes det bättre men fan vet om jag vågar sova inatt. Kommer väl titta på Alex som en hök eller drömma mardrömmar. Ser fallet framför mig och Alex blick när jag lyfter upp honom och allt blod.

En pytteliten del av allt blod på balkongen och vägen in till hallen.

Min skatt, det bästa jag har!
This entry was posted in Inte alltid roligt. Bookmark the permalink.

Kommentera