Hur tänker dom?

Eller det gör dom kanske inte. Sitter på balkongen och ser i huset mitt emot oss hur två barn på 2 år leker. Ut kommer även en liten en som nog precis lärt sig gå för den vinglar så där gott som bara små barn gör när dom precis lärt sig gå. Barnen är själva på balkongen. Bara det ger mig hjärtklappning. Inte ens Alex får va ute själv på balkongen och har aldrig fått vara. Det är min största skräck att dom klättrar på räcket. Barn är snabba som blixten och det går på ett ögonblick.

Dom två ”större” barnen klättrar lite på räcket sen tar den ena 2åringen och lyfter upp den minste. Puh! Jag blev helt nervös och undrade va f-n är föräldrarna eller den som passar barnen? Inte svårt att lista ut, inne såklart och skvallrar.

2 åringen försöker lyfta upp den lille så den typ ska kunna se över räcket.

Efter en stund som kändes som en evighet kommer en kvinna ut. Skriker som en besatt. Går fram och sliter den lille ur famnen på 2 åringen. Ger 2 åringen några örfilar som heter duga samt sliter och drar henne i armen.

Att örfila sina barn här är ju inget ovanligt och jag blir lika illa berörd varje gång.

Hur f-n tänkte dom? Det är ju faktiskt inte 2 åringens fel. En 2 åring tänker inte längre än så och det kan man inte begära heller. Jag blir bara förbannad när jag ser hur ansvarslösa dom är och sen ger 2 åringen skulden.

This entry was posted in Grannar. Bookmark the permalink.

Kommentera