Livet med min 4 åring

Att leva med min 4 åring är som att åka berg och dalbana…det går upp och det går ner i en väldans fart.

Denna åldern är verkligen rolig. Man kan göra så mycket med Alex, han hänger med och förstår. Han har en fantasi som inte är av denna värld.

Det senaste nu är att leka tjuvar, pirater, spiderman/batman…I denna lek är en karta ett måste. Vi lägger ut spår som ska följas i form av julgodis, vi stjäl leksaker och gömmer, vi kurragömmar…Han såg en liten fläck på golvet i badrummet och utbrast…”Ett SPÅL! Vet du vad de äl föl spål mamma?” ”Nä det vet jag inte” ”Det äl spål efter DAMMLÅTTORNA” (dammråttorna). ” Åh fy, värsta tänkbara varelserna att möta!!

Har precis blivit utsläppt från badrummet där vi tillbringat ca 30 min med en karta över Stockholm och en ficklampa. Ljuset ska vara släckt. Alex lyser på kartan och låtsas läser och alla vägar han ser är genvägar som vi ska gå. ”Häl äl genvägen” säger han. ”Den ska vi gå så kommel vi till skatten”. Varje gång vi ska gå ut genom dörren för att följa genvägen sitter vi fast. Dörren går inte att öppna, det är hänglås på den och inte ens med spidermans hjälp kommer vi ut. Vi behöver verktyg och en av min sons förmågor är att helt plötsligt kunna bli trollkarl för han kan gå ut och hämta sin lilla vertygslåda och sen komma in igen, låsa dörren och så vi kan använda verktygen och försöka bryta oss ut. Han släcker sin ficklampa och utbrister…”OH nej, elen försvann”. Ett klart tecken på att detta barn är uppvuxen i Turkiet där elen går titt som tätt.

Jag känner svetten börja komma av att sitta där inne, golvvärmen bränner i rumpan, värmen från handdukstorken sprider sig, jag får svårt att andas och ber om ett mirakel som aldrig verkar komma. Vi kommer inte ut. Hur mycket han än försöker med vertyg och annat sitter vi där vi sitter för han vet …han vet att i det ögonblicket vi kommer ut därifrån är risken stor att leken tar slut för denna gången. Han vet att hans mamma inte tycker detta är så himla kul att leka i flera timmar och med detta slut på leken kommer utbrottet.

Dessa utbrott när han bara skriker rakt ut i ilska och besvikelse över att leken är över eller över nåt som inte gick hans väg, över nåt han inte får eller får bestämma själv. Allt är orättvist säger han. Han kastar saker och har lappat till mig några gånger. Sen blir han bara ledsen vilket han talar om.

Många gånger när jag frågar honom varför han blir så arg säger han att han inte vet, ”det bara kommel” säger han.

Antar att detta hör till dom flesta i denna ålder. Att bli mer och mer medveten om både sig själv och omgivningen. Att få bestämma själv och ta egna beslut. Känslor som går i en berg och dalbana och som dom inte har nån direkt koll på alla gånger.

Även om man många gånger önskar slippa dessa humörsvängningar får man väl ändå vara glad att dom finns. Det är ju ett tecken på utveckling och ett friskhetstecken och man får trösta sig med att det går över. Går över för denna gången iaf för sen kommer väl tonårsupproret.

This entry was posted in Alex, Sagt av Alex. Bookmark the permalink.

Kommentera