Kärleken till mitt barn

Hur mycket känslor man har för sitt barn och hur mycket kärlek man känner. Innan jag fick Alex trodde jag inte det va möjligt att älska en person så mycket som jag älskar honom. Han är mitt allt, min skatt och jag skulle kunna offra mitt liv på en tiodelssekund för honom och gör allt för att skydda mitt barn. Och den kärleken bara växer hela tiden. Jag blir mer och mer ”kär” i min son.

Det är en sån lycka att känna denna kärleken och jag är världens lyckligaste som har Alex i mitt liv. Jag säger det ofta till honom att han är det bästa mamma har och att jag är så glad att jag har honom.

Men till detta kommer all oro. Jag kan känna att jag är orolig ofta ofta. inte så jag visar det för honom. Jag är ingen hönsmamma som är överbeskyddande utan jag låter honom testa gränser för att se vad han klarar av. Är vi på stranden får han va ute i vattnet och leka i ganska stora vågor, i lekparken har han alltid fått klättra högt och lågt. Vill ju att han ska få bra självkänsla och tro på sig själv och inte bli nån ”mes” som är rädd för allt och tro att allt är farligt. Sen att jag ofta sitter med bankande hjärta i halsgropen rädd att det ska hända nåt är nåt jag får leva med. Sitter alltid beredd att rycka ut.

Denna oron började redan när Alex låg i magen. Då va jag orolig att nåt skulle gå fel och längtade tills han va född så jag kunde sluta oroa mig hela tiden. Grejen va den att så fort han va född växte denna oro och blev inte mindre utan värre. Jag vet att jag sa till min mamma att jag trodde oron skulle gå över men att den blir just värre. Ja sa hon, man slutar aldrig oroa sig för sitt barn. Hm? tyckte jag, du oroar dig väl inte för mig nu (jag va 34 då)? Jo svarade hon, jag oroar mig för dig fortfarande. Så det är väl bara att inse att man kommer leva med denna oro i olika stadier av ens barns liv.

Sen ska ju om än motvilligt erkännas att den jag älskar mest är även den som kan göra mig argast. Finns ingen jag älskar mer än Alex men det finns heller ingen jag kan bli mer arg på än honom.

Känslor i en berg och dalbana men hur arg jag än blir på honom är han trygg i sig själv och vet att jag älskar honom ovillkorligt

This entry was posted in Alex, Allt & Inget. Bookmark the permalink.

Kommentera