Lathet kommer med åren

Bad Alex komma och slänga en bit papper som låg på soffbordet i sophinken.

Han stod själv vid soffbordet (jag i köket) men kommer springande till mig och säger…

-Meeen ahhh, jag olkal inte!

Barn är roliga, han orkade springa till mig för att tala om att han inte orkar slänga pappret. Han kunde liksom inte tänka tanken att han kunde tagit det med sig på vägen. Barns värld är för enkel för det.

Sen går han tillbaka till soffbordet men inte för att hämta pappret.

Jag talade om för honom att när han va liten älskade han att slänga skräp. Så fort han hittade nåt som va skräp (ibland annat oxå) tog han det glatt och knatade till soppåsen och la det där för att sen klappa händerna åt sig själv och sin duktighet.

Nu funkade detta för han tog pappret och gick och slängde det och klappade sen händerna åt sig själv.

Frågan är hur ofta detta kommer funka påpekas för honom och han gör det (har funkat några gånger)? Latheten verkar komma med åren…

Ser redan nu framför mig hans tonårsrum. Kan va för att jag ser mitt eget så som det såg ut flimra förbi. Ingen rolig syn…

This entry was posted in Sagt av Alex. Bookmark the permalink.

Kommentera