Väl framme…

…i lekparken efter mycket tramsande på vägen dit skulle dom prova varenda träningsredskap som finns utmed strandprommenaden (gymredskap som är gratis för folk att använda).

Sen i parken och föllt ös i klätterställningen och rutschkanorna. Sen tillbaka till träningsredskapen…Hur orkar dom??

Jag och Vic satt först nära redskapen på en bänk sen i gräset under en palm sen tillbaka till bänkarna. Vi for fram och tillbaka som studsbollar.

Efter nästan en timme där började barnen bli hungriga så vi skulle gå och käka men först tvätta av barnen och byta kläder.

Ahmet vägrade komma men Alex kom direkt (antagligen rejält hungrig) så jag gjorde honom klar. Vicky kämpade med Ahmet och ni som känner honom vet hur han kan va. Han bara sprang ifrån henne och hon skrek på honom. Alex stod bredvid mig lite halvchockad över att Ahmet aldrig gav upp. Till slut skrek Vicky så högt så hon gick upp i falsett, då sprang Ahmet ännu längre bort. Vicky efter…

Jag sa till Alex att vi väntar här (vicky hade lämnat sin väska där vi stod). Under tiden ringde jag Ving för att kolla om plats fanns på transferbussen. Ingen plats fanns så nån av grabbarna får köra oss.

När samtalet va klart ser jag Vicky i panik skrika AHMET….springa runt och irra. Hon tittar på mig och ser att jag itne pratar i telefon och bara skriker..I CAN`T FIND HIM!!

Då kommer det förbi en kille där jag står och frågar om vi letar efter en liten kille i vita shorts? Ja sa jag och han sa att han sett en vid toaletterna.

Alex får sätta sig i vagnen vilket han inte ville alls men jag sa att han måste hålla utkik och hjälpa till att leta efter Ahmet och det va ok då.

Vicky är verkligen hysterisk. Hade kanske jag oxå varit men ändå haft huvet med mig lite mer, jag är inte lika hysterisk som henne som person men visst hade jag blivit rädd om jag inte hittat Alex.

Jag sa att vi splittar på oss och sen kom en secutity gående så jag försökte förklara på min hemska turkiska att vi letar efter en liten kille i vita shorts och halvblont hår. han lovade att hjälpa oss.

Precis då ser jag i parken med fontänerna (prommenadpark) bakom små palmer och buskar ett blont huvud studsa upp och ner. DÄR säger jag till Vicky är han och hon rusar dit.

Vad händer när hon får tag på honom? Många av er kan gissa och vet svaret. han fick inte nådigt med stryk. Alex som satt i sin vagn vänd mot dom stirrade med stora ögeon men hann inte se mycket förrän jag vände hans vagn åt andra hållet. Vicky tog han i armarna så han har märken efter hennes naglar och hon örfilade honom i huvet och ansiktet, daskade han på benen och i rumpan. Han skrek och hon skrek.

Jag började så sakta gå för att Alex skulle slippa detta. Ingen av oss har någonsin höjt en hand mot honom men han har sett en hel del här. här slår man sina barn och jag ser hur hemskt han tycker det är varje gång.

Hela vägen till restaurangen sen hade han miljoner frågor om varför Vicky slår honom. Varför en del föräldrar gör så när dom blir arga. Du och pappa blir ju arga på mig men gör inte det.

AHHhhhh hur förklarar man nåt sånt???

Väl på Tadim för lunch hade både Vicky och Ahmet lugnat ner sig men stämningen va helt klart annorlunda. jag såg hur Alex verkligen kollade in Vicky. Undrar vad som gick runt i hans huvud. Antagligen kommer det massa frågor ikväll när vi lägger oss.

Lucnhen blev iaf ok. Barnen satt fint och åt ordentligt. Sen om en man och sålde teletubbies mobilleksaker som spelade musik och lät. En mycket fattig man som kämpar för sitt leverbröd så jag köpte varsin till barnen. Kostade bara 15 kr styck och kommer antagligen gå sönder innan dan e slut men barnen blev glada och vi hjälpte honom få mat på bordet idag.

Efter det till Migros en sväng för att köpa lite Alex kan ha på planet (toybox och kinderägg) som pyssel innan han somnar.

Å taxi hem…

Just det…Vicky tar ALLTID en öl till lunch medans jag och Jo aldrig tar det. Dom gånger jag dricker öl på dan är när mamma och mormor är här, dvs 2 ggr per år men idag joinade jag Vicky och tog en öl.

Behövde det efter denna händelserika dag med alldeles för mycket motion och annat stressande som förrymda barn. Kall och god vad den!

This entry was posted in Svenskträffar/Vänner. Bookmark the permalink.

Kommentera