Jag vann dusten med nöd och näppe

Tro det eller ej men även min otroligt väluppfostrade son kan förvandlas till ett monster då och då

Han va ju så redig idag och talade om för Ahmet att glass får vi efter maten inte före.

I nästa andetag for djävulen i honom och han vägrade hålla mig i handen när vi gick över gatan vilket han vet att han måste. Jag sa till honom att vi går inte över vägen om du inte håller mig i handen, då stannar vi här. Han vägrade och jag gick inte en millimeter. Jag håller honom i handleden men inte särskilt hårt för rätt vad det är sliter han sig loss och springer över vägen.

Att inte mitt hjärta stannade. Det va peppar peppar en av dom mindre vägarna men det kom en bil som iofs va ganska långt bort men hade den kört fort hade den inte sett Alex för en taxibil stod så att den skymde ett utspringande barn.

När jag kommer fram till Alex reagerade jag såklart med ilska med det va ju mest rädsla och oro jag kände egentligen fast jag va arg oxå. Försökte prata med honom för jag såg i hans ögon att han förstod allvaret i det han gjort men han va kaxig och skulle bara springa iväg. Flinade mot mig som han gör när han försöker lätta upp en allvarlig stämning. Jag gav mig inte och sa att du sätter dig i vagnen NU. Lyfte upp honom och satte honom i den och hela tiden försökte han ställa sig upp och klättra ur. Jag satte ner honom men stark e han ju ungen så jag hade vissa problem. Jag va helt lugn och bara sa…SITT! Vi hade denna dusten fram till Tadim, va väl kanske 25 meter att gå från det började och folk glodde. Kände flera gånger under vår dust att jag bara ville låta honom komma ur vagnen för att slippa blickar och en något tjurig, trotsig och kaxig Alex men samtidigt så kände jag att han ska veta att jag inte accepterar hans beteende.

Det slutade som alltid med tårar när Alex känner att han förlorat slaget och insett att mamma kommer inte ge med sig. Efter det tog jag upp honom ur vagnen och satte honom i mitt knä där vi pratade tillsammans om det som hänt.

Han sa förlåt och lovade att inte göra så mer sen kramades vi och allt va bra.

På väg till Migros sen behövde jag inte ens nämna att han skulle hålla mig i handen när vi gick över vägen utan han sträckte fram den själv.

Han kommer göra om detta fler gånger, vägra hålla mig i handen när vi går över vägen. Han är ju stor kille tycker han och älskar att klara av saker själv men med denna trafiken här, noll respekten för forgängare och idiotkörningar gör mig helt nervös.

Aja, denna dusten vann jag och striden är över för denna gången!

This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.

Kommentera